Tack moder jord för det du sätter på vårt bord.

Fyraåringen åkte ut med sin far och fiskade tidigare idag och kom hem med en gädda. Hon fick vara med och rensa fisken. Vi tog först av huvudet. Men tänk om den blir ledsen då, frågade hon. Nej, det blir den inte. Den är död och känner ingenting nu. Vi pratade lite om att det fanns fler fiskar i havet. Och att det är så här man gör när man ska äta fisken. En fantastisk upplevelse att kunna äta det man fångat själv. Eller?

Vill man se vad det är man äter? Vi i Sverige är så skyddade från allt sådant. Vi äter gärna kött och fisk men vill inte bli påminda om VAD det är vi äter. Att filén har varit levande innan vi satte gaffeln i den. Vi vill inte se när dom slaktar det stackars lammet eller grisen. Vi vill inte veta.

Jag har en vän som bara äter det hon själv kan tänka sig att döda. Och det låter ju sunt värre. För allt annat är väl hyckleri?

Tyvärr är jag själv en hycklare. Jag vill inte se. Har exempelvis svårt att äta skaldjur ibland. Slutprodukten är liksom för nära vad det var från början. Ett djur. Med ögon och allt. Då skjuter jag bort tankarna och försöker tänka på något annat. Men jag får skärpa mig nu. Nu när jag skaffat barn känner jag att jag måste stå för vad jag äter. Och jag måste ta ett ansvar och berätta om hur det ligger till. Att vi människor äter och dödar djur. Och att fiskpinnar inte föddes som fiskpinnar.

Trött på fiskpinnar så kolla in lite middagstips här  (kolla även in Alexandras blogg som e grymt bra)