Jag tiggde till mig tandställning. Jag hade EN tand som var sned. Om den blev rak så skulle allt bli bra. Allt skulle bli bra efter tandställningen var borta. Och fick jag de där röda klackstövlarna - då skulle livet bli perfekt.
Idag, 56 par stövlar senare och en rak tandrad, har jag insett att det hela tiden kommer någonting nytt som ska göra en sådär lycklig. Visst finns det saker som jag idag skulle vilja "fixa" men var går gränsen? Vad är "OK" att göra? Och vad är riskfritt? Blev helt mörkrädd när jag såg första avsnittet av "skönhetsbubblan".
Idag skulle jag säga att jag nästan ångrar att jag hade tandställning. Kanske hade det varit mer personligt och charmigt att ha haft kvar den där sneda tanden ändå. Tror faktiskt det.
Jakten på att vara snygg och perfekt fascinerar och skrämmer mig. Är det verkligen så att man blir lyckligare? Jag förstår att man kanske vill fixa till något man verkligen "lider" av. Men är det verkligen den där näsans fel eller är det självkänslan som det är fel på?
Fick ett tips på en bok av en vän som var på besök i helgen: "How to be a woman". Denna bok berör tydligen ämnet på ett roligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar